bokmodern

Jag skulle ju egentligen inte köpa fler böcker den här månaden. Min lille fyllde 4 månader igår och tycker just nu mest om att bita på sina böcker och hjälpa sin mamma att bläddra. Men jag kunde ju inte låta bli att nappa på Bokus visbokskampanj som pågår just nu. Köpte precis Var bor du lilla råtta och Prästens lilla kråka eftersom det är sånger vi ofta sjunger.

Jag klarade däremot av att hålla fingrarna borta från 4 pocket för 3 sista chansen på Bokus. Jag har ju redan handlat en gång på det erbjudandet i sommar...

Tipsar om Adlibris kampanj som pågår till 1 september 2011. Köp två stycken deckare av de som finns här och betala 59 kr. Utbudet är inte jättestort, men för den som inte bryr sig om att läsa serier i ordning eller gärna bunkrar upp inför framtiden är det ju en chans. Jag funderar på att börja läsa Arne Dahl, men här finns bara bok 9 och 10 i A-gruppen-serien och det känns lite väl längt fram...

Jag beställde Karin Wahlbergs Sista jouren (har tidigare läst några av de senare i serien, men detta ska vara den första) och Deon Meyers Död i gryningen (också den första i serien). Kände mig lite tveksam till båda då jag tyckt att Wahlbergs böcker varit sådär och jag inte vet om Meyer ska läsas på svenska eller engelska för att uppskattas mest. Men jag provar :-)

...har jag lärt mig av Jo Nesbö. I hans Rödhake har Märklin-geväret en central roll. Märklin är för mig förknippat med gedigna modelltåg, men nu vet jag att det också är ett vapen, ursprungligen framtaget för elefantjakt och med ett av världens med justerbara kikarsikten. Då elefantjakt sällan behöver sådan exakthet försvann behovet av den typen av vapen för ändamålet, istället är det tydligen exemplariskt om man vill sikta på något (eller snarare någon) från långt håll, och vara säker på att träffa rätt.

I Pansarhjärta lär jag mig att Kalashnikov, officiellt kallad AK-47 finns på Moçambiques flagga.


Källa: Wikipedia

Tanken på att låta ett vapen pryda sin flagga känns långt bort. Hur hade den svenska flaggan uppfattats om vi mitt i det gula korset haft exempelvis en AK-5? En snabb sökning visar att endast en annan nation har ett handeldvapen på sin flagga: Guatemala som har två korsade gevär på flaggan.

Jag provade att testa min sambo på kunskapen ovan och han hade koll på det till stor del. Jag insåg då plötsligt att jag trots att jag nu vet mer om vapen än innan jag började läsa Nesbö, så vet jag ovanligt lite om vapen. Annars brukar jag ju anklaga grekisk mytologi och fotbollsarenor i Premier League för att vara mina svarta hål i allmänbildning. Kanske borde jag låna en vapenbok?

Harry Hole bär för övrigt en Smith & Wesson 38. när han bär vapen. Och norsk patrullerande polis bär ju i allmänhet inte handeldvapen fick vi lära oss efter Utöya-massakern.

Pansarhjärta inleds med en ovanligt hårdkokt mordbeskrivning. Den är faktiskt bland det värre jag läst och jag lade därför ifrån mig boken i ett par minuter och funderade. "Är jag redo för detta?" Sen jag fick barn är jag en smula mer känslig för detaljerade tortyrbeskrivningar, men samtidigt så var jag innerligt intresserad av att läsa vidare om Harry och hans roll som kriminalkommissare. Jag kastade mig alltså ut igen i den senaste av Nesbös Harry Hole-böcker.

647 sidor Pansarhjärta utspelar sig på ett flertal platser i världen, såväl norska fjälltrakter som Kongo är viktiga för handlingen. Central är även den konflikt som utspelas mellan Oslopolisens våldsrotel och KRIPOS. Vem är egentligen bäst lämpad att ta sig an svåra mordutredningar? Harry går som vanligt sin egen väg i jakten på sin våldsman, särskilt intresserad av konsekvenserna för sig själv är han inte.

Persongalleriet och antalet platser är digert, men knappast förvirrande. Dock hade romanen kanske vunnit på att kortas några sidor... Mordmotivet är övertygande och antalet villospår fler än någonsin. Som vanligt har ett par nätter under läsandet ägnats åt grubblerier över världens ondska och såklart - vem är mördaren?

Känslan efter att ha avslutat denna är en blandning mellan lättnad (Harry överlevde denna också...) och tomhet (vad ska jag nu läsa när jag plöjt alla utkomna böcker om Harry Hole?)

Pansarhjärta säljs bland annat hos Adlibris och Bokus för den som är intresserad.

Betyg 4 av 5

I senaste numret av Vi föräldrar (nr 10/2011) tipsades om fem riktiga toppenböcker för de allra minsta:

1. Glad som en lax av Jo Lodge (Adlibris alt Bokus)
2. Lilla Pussboken av Kenneth Andersson (Adlibris alt Bokus)
3. Vilma säger Titta av Ribbing/Gunnarsson (Adlibris alt Bokus)
4. Tittut! alla Djurungar av Thierry Laval (Adlibris alt Bokus)
5. Knacka på av Anna-Clara Tidholm (Adlibris alt Bokus)

Bok nummer 5 har vi ju som jag tidigare skrivit i bloggen redan fått i gåva av Uppsala kommun, men de övriga fyra inhandlades med spänning online och är nu uthämtade. Lillkillen är ännu bara 3,5 månad och jag upplever att han fortfarande är för liten för att optimalt uppskatta de fem ovan, så jag avser recensera dem framöver utifrån bådas perspektiv när han blir lite äldre. När vi bläddrade i dem idag kändes han för trött för att orka tugga, kika och bläddra som han annars gör, själv har jag dock läst boken om djurungarna flera gånger efter den lilles sänggående och tagit loss och åter satt dit de löstagbara djurungarna. Just denna bok har mjuka greppvänliga kanter som vi just nu gillar väldigt mycket att känna på.

Det är svårt att handla bebisböcker på nätet, eftersom man inte kan känna och titta på dem och gissa sig till vad som är lämpligt för de allra minsta. 0-2 år alt 0-3 år som kategori säger ju inte så mycket om vad som passar just ens eget barn. För små barn är det ju oftare illustrationerna, färgvalen och typen av sidor som är viktiga, inte berättelsen som sådan. Tips på absoluta måsteböcker till de allra minsta mottages tacksamt!

Jag upptäckte Nesbö och böckerna om Harry Hole av en tillfällighet när Snömannen slumpades ut på bokrea för något år sedan. Tur för mig att jag upptäckte dem, men otur att det var just den boken som är en av de senare i serien. Efter Snömannen har jag läst de andra i kronologisk ordning, och turen har nu kommit till Frälsaren.

En frälsningsarmésoldat avrättas på öppen gata, spåren tyder på att mördaren är professionell men det finns inget motiv. Boken beskriver polisens jakt på mördaren, mördarens flykt undan polisen och hur deras spår flera gånger korsas. Frälsningsarmén som rörelse spelar också en viktig roll i romanen, men huruvida beskrivningen stämmer med verkligheten kan jag inte avgöra, min kunskap om armén är minst sagt begränsad...

Ni som saknat mig de senaste dagarna har här svaret, jag har befunnit mig i Frälsaren. Jag fascinerades snabbt av beskrivningen av yrkesmördaren. Det slog mig även att jag för andra gången på mycket kort tid får en prislapp på vad det kostar att anlita en dylik tjänst, prislapparna skiljer sig dock markant åt... Som vanligt undrar jag varför jag sympatiserar med den alkoholiserade Harry (som inte dricker alltför mycket i just denna bok) när jag skyr samma sida hos Kallentofts Malin Fors. Oavsett vad så är Harry central för läsarens speciella känsla av spänning, humor och hjärnaktivitet som Nesbö bjuder på i serien. Frälsaren är inte den allra bästa, men ger som vanligt mersmak.

Nästa dilemma: läsa om Snömannen för att få kronologi i historien runt Harry och hans liv, eller gå direkt på Pansarhjärta som väntar i bokhyllan?

Frälsaren finns hos både Adlibris och Bokus.

Betyg 4 av 5

Frukta inte är den fjärde i raden av böcker om Yngvar Stuboe och Inger Johanne Vik. Här står mord av minoriteter i centrum (inom ramarna för begreppet hatbrott) och antalet dödsoffer stiger snabbt, men det dröjer innan polisen ser sambanden mellan morden. Offren har till en början igen uppenbar koppling till varandra och morden utreds parallellt av olika utredare i landet och med olika stora resurser.

Anne Holt slår här rekord i antalet karaktärer som förekommer i boken. Några recensioner jag läst har ansett persongalleriet vara alltför digert och inte klarat av att hålla isär karaktärerna och saknat fördjupning av dem. Jag upplever att antalet personer i boken är stort, men ändå hanterbart och fördjupning finns där det behövs och är relevant, tex när det rör de tankar och känslor som styr Inger Johanne. Till skillnad från de tidigare böckerna då hon bitvis framställs som mycket skör och neurotisk är hon här istället stabil och resonerande kring sina teorier, men saknar självkänsla att våga dela sina idéer och sin oro med sina närmaste.

Kriminalhistorian är roande och de korta styckena om de olika karaktärerna gör snarare boken mer lättläst än om den fördjupat sig i ett fåtal personligheter. Jag känner mig dock inte helt övertygad av hur gåtan till slut nystas upp, på många sätt känns det bakomliggande motivet inte alltför realistiskt för det aktuella tillvägagångsättet. Och någonstans känns det lite för enkelt att pusselbitarna bara faller på plats, en efter en.

Frukta inte säljs bland annat hos Adlibris och Bokus.

Betyg 3 av 5

Jag och Sixten (idag 3,5 månad) var sugna på något nytt att läsa och besökte Akademibokhandeln i Uppsala. Med oss hem följde:

Mumins bebisbok (finns även att köpa på Adlibris eller Bokus) av Tove Jansson i kartong med fästsnöre för vagn och spjälsäng.
Barbapapa (en bok om familjemedlemmarna som jag inte hittat hos nätbokhandeln) med greppvänliga mjuka kanter.

Boken om Barbapapa och hans familj ger en god introduktion av de sju barbabarnen (för oss som glömt sen vi själva var små), och till skillnad från andra bebisböcker är den inte  fåordig eller enkelspråkig utan här berättar man med vuxenspråk att Barbaskön är kreativ och att bokmalen Barbabok är i sitt ässe när hon får läsa. Roligt för oss vuxna, och faktiskt, det fångar den lille sonens fulla uppmärksamhet direkt. Han vet inte vad mamma läser, men han gillar att höra hennes röst när hon berättar med inlevelse och själv har roligt och den fina röda färgen på boken är värd att titta lite extra på. Eftersom den är så mjuk så kan den ligga på lekfilten och tuggas och kännas på utan att den skadar någon eller blir förstörd själv. Rekommenderas.

Muminboken låter roligt när man byter sida (knarrig kartong) och också här kan mamma använda rösten för att berätta vad mumintrollen gör på de olika sidorna. Dock är det främst bakgrundsfärgen och inte de olika aktiviteterna som skiljer uppslagen åt för ett litet pyre och mumintrollen är ju trots allt ganska lika varandra till utseendet ur en bebis ögon (barbapaporna har ju också liknande kroppsform, men varierar i färg, just i den här åldern är det snillrikt). Jag gillar muminböckerna generellt, men just för en 3,5 månaders bebis går det bara hem halvbra ännu så länge.

Det regnar för första gången på länge i våra krokar, riktigt mycket dessutom. För en läsande mamma är det toppen, inga måsten över att gå ut och promenera eller aktivera sig utanför hemmet idag. Jag och Sixten kryper upp i sängen, lyssnar på åskmuller och myser. Han somnar snabbt och jag får en timme till övers med Anne Holts Frukta inte.

De recensioner jag läst om boken är övervägande positiva, men med en viss kritik kring det stora persongalleriet. Jag har hittills läst omkring 100 sidor och hänger ännu så länge med i vilka personer som gestaltats. Amning och sömnbrist kan ju annars tära på den förmågan. Jag ser fram emot att läsa vidare imorgon om det fortsätter regna (hoppas...)

Uppsala kommun välkomnar alla nyfödda kommuninvånare med en gratis välkomstbok. Mycket trevligt!

Sixten och jag besöker Stadsbiblioteket för att spana in barnavdelningen och hämta vår bok. Barnbibliotekarien tar sig tid att visa oss runt i bibliotekets olika skrymseln för de minsta. Bebisböckerna inryms i en skofri zon med babypool för sittande/liggande/krypande småttningar. Det finns utrymme för svinn om de små skulle tugga alltför häftigt på någon av exemplaren, berättar hon och betonar att man som förälder absolut inte ska avstå från att låna till småttingarna av rädsla för att de ska förstöra någon bok. Sund inställning. Det gillar vi.

På biblioteket finns också rum för amning/blöjbyte och möjlighet att köpa blöjor utan krav på bokintresse/låneavsikt. En trygghet för småbarnsföräldrar på stan.

När det kommer till gratisboken får vi välja mellan Anna-Clara Tidholms Knacka på och Stina Wirséns Djurboken. Barnbibliotekarien visar hur man pedagogiskt kan använda böckerna för de allra minsta. Jag och Sixten gillar knackandet bäst och väljer därför den boken.

Sixtens favoritbok just nu är dock Leka cirkus tygbok
Och den lånar vi inte, utan köper med oss hem och låter honom ha ensamrätt på tuggandet...

"Vikten av att läsa blev högst påtaglig" skriver Lotta Olsson i dagens DN Söndag och åsyftar sin senaste flytt då flyttfirman fick äran att flytta hela 4,5 ton(!) böcker. Lotta rensade ut inför sin flytt men säger ändå med beslutsamhet att hon inte vill göra sig av med bra böcker. Jag delar hennes kärlek till mina böcker och gör mig sällan av med dem. Att behålla högt älskade och mången gång läst verk är ju naturligtvis något de flesta gör om de har möjlighet men det är sannerligen en gåta varför man behåller böcker man köpt billigt och ogillar/aldrig vill läsa/redan läst en gång och aldrig mer kommer öppna/har i flera exemplar av samma utgåva.

När jag och min sambo flyttade ihop fanns flera böcker som vi båda hade minst varsitt exemplar av och nu talar vi sannerligen inte om svårfunna eller värdefulla utgåvor utan snarare Stieg Larssons Flickan som lekte med elden i pocketutgåva eller tredubbla Arn-serier. Tro dock inte att det fick mig att ge bort eller kasta dubbletterna, nejdå, vi har nu dubblettrader placerade bakom de vanliga bokraderna i bokhyllorna. Om vi skulle separera så underlättar det ju om inte annat bodelningen...

Ett kompispar löste dubblettproblemet genom att i hallen ha en s.k. dubblettbokhylla där de placerade exemplar de hade minst två utav och besökare välkomnades att ta med sig böcker hem. En dag valde dock en besökare att ta med sig hela tio böcker och osämja utbröt mellan kompisparet kring huruvida besökaren varit alltför girig. Efter detta valde de att ta bort dublettbokhyllan från hallen.

Andra sätt att hantera överblivna böcker kan vara:
* Skänka till antikvariat/second hand-affär
* Sälja böcker på exempelvis Blocket eller tradera (om man inte har eftersökta, värdefulla exemplar brukar det vara lättare att sälja dessa lådvis)
* Sälja på loppis/torghandel
* Ta initiativ till ett mini-bibliotek på jobbet (alla får låna/ta hem vad de önskar ur bokhyllan, vem som helst får skänka/låna ut till hyllan)
* Fästa en post it-lapp på valfri bok, lämna på tåg/buss och hoppas den blir hittad (Hej, läs mig gärna och lämna mig sedan vidare så fler får läsa mig)
* Lämna i pappersåtervinningen (skär i hjärtat...)


Hur rensar ni i bokhyllan? Jag uppdaterar gärna med fler tips från er läsare

Veckans höjdpunkt är DN:s Boklördag, nu under sommaren kallad Boksommar. Liksom förra året bjuder varje lördag på litteraturtävling. Denna vecka döljer sig litterära figurer bakom fiktiva kontaktannonser. En aning för krystat för min smak, men fördelen är förstås att uppgifterna blir något svårare att lösa via sökmotorer till skillnad från när man exempelvis direktciterar prosa eller poesi.

Jag tror mig ha en aning om de flesta av uppgifterna, dock undrar jag varför man väljer att återanvända så många författare tävling efter tävling, år efter år? Det finns trots allt mer än ett 50-tal verk värda att använda sig av.

Rebecca Schwart gifter sig ung och naiv med den äldre och livserfarne Niles Tignor. Äktenskapet ska snart komma att visa sig vara ett misstag. Svårt misshandlad flyr Rebecca från maken tillsammans med sin son och ett fåtal tillhörigheter. Romanen speglar väl den rädsla huvudpersonen upplever när hon lämnar sitt gamla liv bakom sig för att sätta sig och sonen i säkerhet, säkerheten baseras på att flytta från plats till plats, aldrig lita på någon och att radikalt förändra såväl utseende som personuppgifter. Hopp och beslutsamhet och sonens musikbegåvning driver Rebecca till steg i nya riktningar...

Joyce Carol Oates lyckas väl med att förmedla den skräck som huvudpersonen år efter år lever i. Varenda gång jag vänder blad i boken tänker jag att "nu, nu tar han henne", och fler än en natt under läsperioden hade jag svårt att somna då jag låg och tänkte på just denna rädsla, eller kanske rent av upplevde den till en del. JCO är väldigt ojämn i sina böcker, men denna tillhör en av de bättre. Jag gillar även det något oväntade avslutande partiet.

Boken inhandlades för något år sedan på bokrea och har sedan dess stått orörd i bokhyllan. Jag är glad åt att jag valde att äntligen öppna det dammiga exemplaret och börja läsa.

Betyg 4 av 5

Massakern på Utöya påverkade mig kraftigt och jag kände plötsligt för att lämna det norska deckarträsket som jag befunnit mig i under större delen av sommaren. För ovanlighetens skull föll valet på en så kallad "feel good-roman", inte alltför ratad av kritikerna och på många håll beskriven som mysig och trivsam.

Ellies mamma går bort och lämnar efter sig en hattaffär med ett av Dublins bästa lägen, istället för att sälja affären till ett bra pris bestämmer hon sig för att lämna sin anställning för att ägna sig helhjärtat åt jobbet som modist. Vid sidan av huvudkaraktären möter vi även flera andra personer som har en gemensam nämnare - de köper alla en hatt av Ellie. Precis som förväntat i genren ingår naturligtvis en eller ett par romanser...

Att ingen större fördjupning sker i de många bikaraktärernas liv är förståeligt, men att inte ens huvudpersonen ges sådant utrymme ser jag som en stor brist när det rör sig om denna genre. Varken framgångar eller motgångar tycks ge några djupare avtryck i huvudpersonens känsloliv och historien som sådan är minst sagt förutsägbar. Det enda som jag egentligen gillar med romanen är att den inspirerar till att bära hatt, något som dock inte är alltför vedertaget och praktiskt i de flesta sociala sammanhang som småbarnsmödrar befinner sig i. Möjligen infann sig en viss mysfaktor, men någon mersmak för varken författaren eller genren dök inte upp.

Betyg: 2 av 5